din lukt i din nacke, pussar och skratten sista gången vi delade en spliff på balkongen, satt uppe på natten

känslorna är överallt och ingenstans. som mor säger när det blir för mkt känslor för mig får jag panik och det är då jag måste tänka på mig själv. bara mig. o det gör jag nu. stänger andra ute men jag kan inte hjälpa det, förlåt. jag måste. känner hur pulsen slår slår slår o hjärtat bankar hårt i bröstet, kan inte andas. men det sitter i mitt huvud det vet jag, jag måste bara hitta roten till det onda så den kan gröpas ur och lättnaden spridas. var lättnaden håller hus nu, jag vet inte? jag vet inte.

jag saknar och funderar om o om igen men kommer inte fram till något mer än att mina känslor åtminstone svalnat lite. men så såg jag på satc, säsong två, i början där carrie skymtar big i ett folkhav o hela världen bara stannar kraftigt. det gungar. mår illa och vill dö samtidigt som inget känns bättre att lägga ögonen på honom. jag har bara känt så med honom.
nu har det snart gått en vecka och jag famlar runt och tänker inte höra av mig en enda gång om jag inte får ett ljud tillbaka. kanske om fem år när jag står stabilt, han är äldre, allt är äldre o starkare. repen har tvinnats hårda och stabila ifall jag behöver hålla fast. jag vill bara känna mig trygg i mig själv och med den jag är. jag klarar inte att falla såhär igen. inte för honom, inte någon. jag är hellre ensam.

Annonser
Det här inlägget postades i kärlek och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s