du försvinner iväg utan mig men jag klarar mig i kylan, lärt mig, blivit van. hårda ord o saknad känns inte lika tungt nu

blandar personerna som papper över mina golv.
ser dig lämna staden i mitt huvud och det känns som det bara är första gången utav flera. är du likadan som honom? lurar, ingen förmåga att vara ärlig?
jag tror inte det
däremot finns det tecken på att du döljer saker. och det kan ju vara förståeligt, jag hade heller inte
velat berätta allt i din situation.

sätter press o tar tillbaka, struntar i att skynda, gör aldrig det nuförtiden
insett att jag är ganska lat. i allt

och så är det han som förstörde mig (men jag klättrade upp igen):

sorgligt hur vi sa hejdå, tragiskt avslut på en fin tid. finns kvällar då ett samtal hade varit trevligt men jag tänker inte ge det till dig
inte efter vad du gjorde åt mig.
förrädare.
enda jag kan kalla dig, enda som passar,
nej man gör inte så.

håller huvudet högt för om jag sänker det o gråter ut kommer kronan falla
är på väg upp nu, stiger som en stjärna en höstnatt
inatt

intalar mig jag är fantastisk och plötsligt ser hela världen det

utom möjligtvis du

Annonser
Det här inlägget postades i funderingar, kärlek, knäppskalle, prosa flum. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s