00:12 12/12/12

vi hade kommit precis så pass långt in, att jag hade börjat öppna upp mig. långt bak, undantvingat, glömt o bortfladdrat var känslor som jag inte känt på länge. det var inte kärlek men det var ömhet som kom krypande.

jag frågade honom, jag frågade igen.
jag testade, provade mig fram. kastade ut ett bete, han nappade.
det fungerade-  äntligen på rätt väg tsm.

han försvinner iväg till andra sidan jorden med löften om jul, nyår, nästa sommar och en tid tsm som inte är det minsta garanterad.

men ändå tror jag på det. såklart. och låter mig själv känna efter. och ja, det finns ju något där. ett frö som såtts o det har grott så pass mkt att det gör ont när jag inte  får svar, inte får något jävla tecken alls på att jag varit mer än underhållning.
nu kommer det.
orden jag fruktat och ryst till:

terapin.

är det jag? enligt honom, kanske
om så är fallet, ska han få falla. tusen meter ner i betongen o jag plockar inte spillror längre.

Annonser
Det här inlägget postades i Depp, funderingar, knäppskalle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s