the finish line

och man sörjer i ett år; vänder o vrider, hoppas, tar isär o våndas, tills det liksom tar slut – det finns inga fler tårar, hoppet orkar inte längre.

det måste finnas en gräns.

så vaknar du och solen råkar skina o plötsligt
har det gått 365 dagar o du är där eller nästintill … över honom

Annonser
Det här inlägget postades i kärlek, prosa flum, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s