jag ömmar;

denna kväll; du lär mig det du sagt – håller ditt ord som alltid – följer mig in i mörkret, din värme mot mina axlar o rygg när du befinner dig där, så nära – kan inte andas
jag förstår inte vad du säger o det susar i huvudet, såhär i efterhand, minns inte det jag borde endast dina händer fingertoppar din röst o lager tyg som stoppar oss (egentligen vad stoppar, är det befattningen? sårade själar dom tar försiktiga steg och jag, väntar ut?)

denna eviga väntan

lägg din hand över min/tryck in den hårt ända in/kom här

du lär mig jag hoppas vi stegar i rätt riktning; jag stannar kvar sent för din skull
åker tåg ser dig i bara skinnet på mobilen ; jag ömmar
finns ej ord
frustrationen över saknaden av dig är ekande stor och avgrundsdjup som havet

Annonser
Det här inlägget postades i kärlek, prosa flum. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s