å jag håller andan

vilka underliga tider
tänker jag högt, o anledningen är tydlig då jag väljer att inte krama dig (ett misstag, o ser du det som en diss) o jag faller ur mina mönster vilka är spunna runt din varelse; ditt starka bröst

vi faller genom vintern, du
stiger upp
o ser ingen början, inget slut
jag avslutar varje kväll framför spegeln med påminnelsen om att andas

vad växer vi som
vart bär dessa vacklande vingar

jag ser dig med klar blick som genom ett tårlagt töcken
ser du mig
ser du mig

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s