din stämma

bara du som gör mig galen

jag vill maila dig, ringa i sen timma;
sakna dig tydligt och klart, vira mina fingrar om dina

jag vill säga dig sanningen, den jag burit på i ett långt ensligt år

life is a work of art

insåg just att jag vill lägga till lite mål för detta året:

– att vara mer här o nu. lägga ifrån mig telefonen mer, inte ta upp den utav boredom, inte lägga lika mkt tid på sociala medier. åtminstone instagram, fb, sådant som ej ger mig ngn form av nöje.
– att speciellt inte ta upp telefonen när jag är med vänner familj o de jag håller kära.
– att acceptera mig själv mer, att vara här o nu, o med det äta när jag ä rhungrig, röra mig, o ge mig själv stunder att hämta styrka i större utsträckning. lyssna på mig själv mer.
– våga mer. ta chansen , vinn, förlora, o gå vidare i livet med vad som erbjuds.
– träffa människor på riktigt, inte online, inte på sms. möten skall ske i livet.
tack för mig.

I don’t ever want to be apart

igår , äntligen
åtta dagar in i detta året o vi har officiellt en känsla för varann som sträcker sig även utanför de formella dörrarna
du ville bio , till min överraskning (o lycka)
men istället pratade vi bort tre timmar
ständigt nervös men
lyckligare än på länge
i ditt sinneliga sällskap

blir det av nu

vi har en dag
o en möjlig tidpunkt

igår fick du mig att rodna o du kommenterade detta innan jag gjorde dig frustrerad
en dans vi dansar
låt den leda till något nu, jag sätter in alla medel

”varför har du ej sagt ngt?”

idag rodnade du
och jag tror du talar sanning 
ca jämt

new years resolutions (plans)

år 2014 skall jag:
– komma någon vart med eller avsluta grejen med mr Snygg
– åka till paris 
– plugga/hitta annat jobb till hösten
– hångla o ligga mkt mer än det otroligt osexuella 2013
– åka skidor eller rida hästapållar
– läsa minst 30 böcker
– vara gladare

nu jobbar vi på detta, kom igen

mannen jag dejtade förut en gång

att jag skulle valt bort att tala
det vore ju galenskap

katten går in till mor sin, för sömnens skull
o plötsligt
julefrid o lugn

å jag håller andan

vilka underliga tider
tänker jag högt, o anledningen är tydlig då jag väljer att inte krama dig (ett misstag, o ser du det som en diss) o jag faller ur mina mönster vilka är spunna runt din varelse; ditt starka bröst

vi faller genom vintern, du
stiger upp
o ser ingen början, inget slut
jag avslutar varje kväll framför spegeln med påminnelsen om att andas

vad växer vi som
vart bär dessa vacklande vingar

jag ser dig med klar blick som genom ett tårlagt töcken
ser du mig
ser du mig

lägger ner boken, tänker,

du tror att jag i hemlighet är irrationell
jag kan ej svara – är jag det? möjligen . lite.
är endast skeptisk till allt – mestadels människor , främst de som är onödigt snälla minst de som jag känt sen jag föddes (totalt lugn)
du ser frågande på mig
irrationell? hon? inget för mig (jovisst)

jag vill böja mig fram o kyssa dig men du är för omsluten av din arbetsroll o jag når ej fram i denna atmosfär

som ett ljus

skall jag vara så osjälvisk att jag avstår kärleken;
låter den bestå hos mina föräldrar som, trots att de nu lämnat varandra (ändå saknar varandra) har delat en kärlekshistoria att döda för 
trettio år är ändå mycket för människor
och jag ger o ger till dig men får jag något tillbaka? känner du något ännu? fanns något förut – en chans jag missade att ta (kommer den isåfall åter?) ;
inser att jag överlever
gör det inte mindre smärtsamt, mindre ensamt

försöker resonera
vara sund
se det självklara

om jag lämnar stockholm – kommer jag då se alla andra människor som tråkiga, bleka, gameldags? kommer jag stå ut?
kanske bör jag lämna planeten, hålla mig för mig själv
bara bjuda in få, utvalda

jag går hem genom ösregnet
böjer ej blicken för en sekund, som ett ljus lyser jag upp gatan